so it has come to this

sista kvällen i taman negara alltså. om 45 minuter börjar sista avsnittet hemma i sverige. finalen. vem ska vinna. jannike eller karl-petter. ja.

efter sänding ska vi riva hela skiten. så klart.

sen ska man packa väskan och sova sista natten i rum 407.

imorrn blir det buss till kuala lumpur. äta och dricka känns frestande.

igår slarvade jag bort en hel snusdosa. för detta är jag lessen.

det har varit en märklig resa, inget snack om den saken.

men jag gjorde det. och som det ser ut nu. så var det värt det.

långa dagar för bengt (men nätterna är värst)

det finns inte mycket att skriva. längtar hem. nynnar på "stuck in a moment that you can't get out of" för den passar.

varför längtar jag hem så innerligt då? för nytillkomna läsare och för de som inte kan storyn kommer här en kort version.

vi träffades i panama. fick nästan en vecka (fyra dagar) och sen åkte hon hem. jag var kvar i fem veckor. jag gick omkring på en ö mindre än tylösands golfklubb. saknade. jag kom hem. hon pluggade i norrland, flög ner på helger så ofta det gick. däremellan längtan. vi flyttade till gbg. inte mycket jobb där. inte så man fick ihop en månadslön. så jag började veckopendla till sthlm. tog tåget hem varje eller varannan helg. däremellan oerhörd frustration. det pågick i ett halvår. nästan sju månader.

ja. så vi har haft en hel del frånvaro. alldeles för mycket för att det ska vara nyttigt. och när det här grymt häftiga jobberbjudandet dök upp så peppade vi varann. det är bara en månad. vi är ju vana. det kommer gå finfint. men då räknade man inte in all den frustration man byggt upp inom sej under så pass lång tid. och då hamnar tålamodet snabbt på minus.

nu vill jag inte trampa nån på fötterna. det finns andra föräldrar här. i samma sits. med barn i samma ålder och äldre. med lyckliga förhållanden. och jag påstår verkligen inte att de inte saknar sina barn och respektive. jag höjer bara en varningens flagg. att det är lite värre när mer tid har gått. ju längre man är borta. hur mycket mer man missar.

igår provlåg jag förresten den där kistan som jannike blev inlåst i, den som fylldes på med massa kräldjur och insekter när vattnet sakta steg. den var skön i solen. men locket förblev av. det tackar vi för. bild kommer nog senare. måste bara cleara tillstånd från fotografen och en handfull producenter först.

har ätit jävla ris varje dag sen jag kom hit. till lunch och middag. idag blev det en tvärvändning. åt nån slags gott kött och potatismos (äkta! med mycket smör!) till lunch och nån annan slags kött, inte lika gott, och pasta till middag. man lär sej att inte fråga vad det är för kött. det tar sej.

skorna från viking som suttit på fötterna typ femton timmar per dag har börjat lukta något som så smått påminner om gorgonzola. testa själv att ha tjocka hiking-kängor i en regnskog liksom. fast det spelar ingen roll, de luktar i alla fall godare än de där flytvästarna man måste ha på sej på långbåtarna till och från jobbet. de luktar, om jag ska vara snäll, som en blandning av sur röv och indisk inpyrd svett. och det smittar av sej. fort. svårt att känna sej fräsch ibland.

för typ snart två veckor sen eller en vecka kanske, jag vet faktiskt inte, har noll koll på dagarna, var vi på varan-safari, jag och rumskompis calle. såg inga varaner. fiasko. däremot blev vi varse att husflugorna där nere vid vattnet inte direkt uppför sej som svenska dylika. de följde efter oss. satte sej på oss. bet oss. på riktigt. de följde efter. satt på ryggarna. på allvar. ingen lek. till synes helt vanliga flugor. som bits. surrealistiskt. som en väldigt dålig skräckfilm. och vi fick springa.

det regnar och åskar så gott som direkt efter middagen. varje dag. de senaste tre dagarna har det varit ett stående inslag i . ctrl-s är ett populärt kommando när man ständigt fruktar strömavbrott.

när regnet kommer anfaller insekterna. de flyger runt utanför de två redigeringshusen, sitter och knoppar och häckar överallt på verandorna, syrsor, flugor, fladdermöss och skrikflugor. som tur är bits inte den sorten. de skriker bara. därav namnet. och de är allmänt äckliga.

men jag kommer då och då, varje dag, nån gång i minuten, på att jag har världens vackraste bästa flickvän och dessutom den finaste dottern som finns. och de väntar på mej. jag längtar mej trasig efter att se dem igen. det är svårslaget. storslaget. maffigt.

på jobbet går det bra. då slipper man tänka på det. att man är borta. det går till och med ruskigt bra. det är på nätterna när man ska sova (vilket man inte gör så mycket) och när man vaknar som det är som jobbigast. då vill man bara åka till jobbet. då slipper man. tänka på det.



när jag vaknar imorrn (läs: om några timmar) är det tre futtiga jobbdagar kvar. lördagen blir tung och på söndag äter jag och calle och säkert några till sen lunch eller tidig middag i kuala lumpur. har hört heta rykten om att det ska finnas burger king där och att det ska vara gott. lika gott som hemma. och det ska finnas starbucks i varje korsning. hoppas det smakar kaffe. abstinens. och lite shopping kanske. kring midnatt lyfter flyget och jag är framme på arlanda kring tidig måndag morgon.

nu har jag iofs börjat noja över att det ska vara värsta åskvädret och vi inte kan lyfta och blir försenade hem med nån dag. det är det värsta scenariot jag kan se. för allt annat är nämligen otänkbart och omöjligt. jävla hjärnspöken. sånt där orkar man ju bara inte med.

åkte nyss båt (flytväst på) från jobbet. ensam. såg ett helt gäng eldflugor. de pumpade sej långsamt fram, blinkade till, försvann och dök upp igen. små sköra svävande tingestar. det vackraste jag sett. på 23 dagar.

inte för att jag gillar att skriva om sånt här. men jävlar, vad det ska sovas när jag kommer hem. sovas och mysas. utan sånt kan man bli knäpp för mindre.

ja. det fanns visst lite att skriva ändå.

klockan närmar sej tre på natten. med stormsteg. natten är mörk i djunglen.

nästa måndag

den här refrängen går på repeat i min hjärna. väldigt vackert. och dessutom snudd på olidligt angeläget.

redigering två

ja, det är här man sitter typ minst 12 timmar per dag. mitt i djunglen.

stolen luktar inte så gott, men det beror faktiskt än så länge bara på att den redan har använts av svettiga små indier i två månader innan vi kom. fatta hur länge de var här! hur stod de ut liksom? tre veckor är alldeles tillräckligt if you ask me.

tittarsiffrorna har svajat en del. i måndags 533 000 och igår 794 000. kan det bara hålla sej där eller t o m öka något är det fina fisken.

efter att bengt har lämnat djungeln så tycker jag att hovreportern eller bonden ska vinna. eller kanske trummisen.

för övrigt har jag just skypat med kärlek och dotter och känner mej hel igen för första gången på tre dagar.

det är så

shit, vilket grymt team vi är som nästan brinner upp varje dag för att fixa snyggt!

vi borde alla få nåt fint i julklapp!

sista

hej pappa!


gonatt pappa!

de här bilderna är från igår. den översta bilden togs precis i början av samtalet och den nedre togs, logiskt nog, i slutet. i mitten av samtalet pussade och kramade du datorn massor och pappa pussade glatt tillbaka.

men nu blir det inget mer skypande för dej. för det är inte snällt. när vi la på och sa gonatt så började du gråta och sen var du lessen och blev som sex månader igen och sov inte alls den natten.

du saknar pappa lite.

det. är. som. tortyr.

och imorrn kommer tittarsiffrorna.

nu börjar det!

skype är kung

och närhet är drottning. 40 minuter gick som fem.

trycksvärta

ja, alltså, när jag var uppe i skellefte och jobbade med dokumentärfilmen så fick norran nys om att jag skulle jobba i malaysia. anonymt tips, tydligen. skulle fortfarande vara kul att veta vem som skickade det där mailet till tidningen...

anyways, här är i alla fall bilderna som finns på junis blogg också.





just nu ööööser regnet verkligen ner. dags för middag. två dagar kvar till showtime.

alla måste titta!

mycket jobb liten verkstad

i djungeln kan man stöta på alla möjliga djur. den här kröp omkring utanför redigeringshuset.